Även svenska författare fascinerades av Rivieran. Evert Taube tillbringade sina somrar mellan 1951 0ch 1971 i Antibes på det lilla rosa hotellet La Petite Réserve. Hotellet ligger alldeles nära stranden vid Plage de la Salis c:a tio minuters promenad från stadens centrum.

Det var här under ett fikonträd på den vackra terrassen med en fantastisk utsikt över Medelhavet som prosaberättelser som t.ex. Svarta tjurar (1958)och Återkomst (1961) kom till, dessa två i samarbete med den levnadsglada svenska fotografen och vagabonden Marianne Greenwood. Taube hade lärt känna Rivieran redan på 1920-talet då han reste med Astri Bergman vid ett par tillfällen. Men det var först på 1950-talet som Antibes blev hans hemvist under en stor del av hans år.

I Antibes började Taube skriva huvudsakligen på prosa. Sju prosaskildringar flöt ur hans penna på det lilla rosa hotellet vid Medelhavets strand. Han fördjupade sig även i den klassiska provençalska lyriken och i det provençalska språket och gjorde ett flertal översättningar av densamma. Han utvecklade en stor kunskap om trubadurlyriken i 1100-talets Provençe bl. annat uttryckt i boken Vallfart till Trubadurien och Toscana (1957) ursprungligen publicerad som en artikelserie i tidningen VI.

Marianne Greenwood, medarbetaren i Svarta tjurar, kom att bli en stor inspirationskälla för Evert. Det första mötet med henne skildras bl. a. i boken I Najadernas gränd (1954). Gränden som i verkligheten heter Rue de Sade ligger inte långt från hamnen och är slaktarnas gata. Marianne förekommer även lätt förklädd till Marie Violante i Svarta tjurar. Hon med den himmelsblå blicken och håret som manen hos en lejoninna, som Evert beskriver henne. Flera av Everts dikter från den tiden är skrivna direkt till Marianne.

Vänskapen mellan Evert och Marianne ebbade dock ut då hon satt ensam i Guatemala 1963 och väntade på Evert som bett henne att illustrera den bok om landet som han planerade att skriva. Evert dök dock aldrig upp och till slut beslöt sig Marianne att stanna kvar och med sin kamera och skrivmaskin inleda en egen författarkarriär. Den resulterade bl.a. i de uppskattade böckerna Indianerna kallar det sött salt och Varför gråter puman.

När inspelningen av filmen En enkel till Antibes var klar 2010 och sonen Sven-Bertil blev skjutsad till flygplatsen i Nice, fick han frågan om han inte ville se La Petite Réserve där hans pappa tillbringat så mycket tid. Hans svar blev dock : - Du, jag har ett eget liv.

Hotellet drevs då sedan början av 200-talet av Linda Sandborg, Christina Quick och Kurt Björkman. Där vårdades minnet av Evert med varsam hand, vilket många svenska besökare under åren blivit varse. Det fanns en speciell hörna med mycket Taubeiana. En gitarr, som enligt uppgift skänkts av Sven-Bertil, stod till gästernas förfogande.

Idag är hotellet sedan drygt ett år stängt. Den franske ägaren sa plötsligt upp kontraktet med Linda och Christina. Att köpa loss hotellet skulle ha kostat € 3 miljoner vilket naturligtvis var otänkbart. Vad som kommer att hända framöver med det lilla rosa hotellet med det fantasiska läget är i skrivande stund okänt. Kanske rivs det. Pizzerian i bottenvåningen verkar också ha tappat stilen. Deras paradpizza med havets frukter är inte alls längre vad den en gång varit.