hon jobbar i mörkret endast där kan hon se
hon börjar där allt slutar, då vaknar hon
hon vaknar när du gått
Hon fotograferar med blixt. Hon kan simma i rymden när
förorten glömmer bort varför hjärtat pumpar runt blodet i våra vener.
Kanske ömsar universum skinn just nu och vi är avlagringar, tänker hon
Hon drömmer där vi letar, Hon har hittat hem där vi gått vilse.
Hon tänker att samhället är ett mysterium,
hon undrar så hur bilderna kan komma in i teven via en kabel
lika ofattbart att vi är liv, att muskler
senor och vätska som utgör vår organism kan vara levande och att ingenting där ute går att liknas vid. varför denna ensamma vackra värld mitt i all mörker, varför inga medplaneter, syskon till oss. Hon sjunker ned vid nedslagsplatsen där skeppet störtade.
"mentalsjukhusen har vårdat många patienter som haft bra mycket mildare funderingar kring saker än hennes. Men ingen av dom har lyssnat klart eller väntat tills deras liv har fått rätt" tänker hon och ler till Gud.