Inget skymmer längre sikten,
och de bortgångna bidar sin tid.

Nu är det bestämt;
den Yttersta domen har fått ställas in,
ty runt Paradis har rests ett stängsel.

De trygga och mätta vinkar
från sitt Lyckorike,
där misären stinker
som billig deodorant.

Den vida horisonten blir trängre
mot hösten,
nu när löven fallit tränger gråten sig på,
även om känslorna sällan hinner ikapp.

Fågelsträcken talar sitt tydliga språk:
Emigrationen är universell !
Fast ännu har ingen återvänt.