Ingenting var egentligen viktigt då. Jag ville allt tills jag inte längre ville något alls. Jag drömde om stillheten, om lugnet. Jag tror jag var, och är alltför mottaglig för yttre intryck. Eller egentligen vill jag ha det så. Varför skulle jag vilja vara någon som inte känner, som inte kan uppfyllas av någon annan människas känslor. Känna naturen inom mig. Jag ville till naturen då. Drömde om ett enkelt liv i norr. Långt från världen. Jag ville ha ett fåtal människor att älska omkring mig. Samtidigt ville jag ha världen. Jag ville resa överallt, känna alla människor. Leva alla liv. Jag drömde mer om framtiden än jag var närvarande. Alltid fanns ett hopp om ett bättre liv, ett bättre jag. Ibland gjorde det inte det. Jag fann lycka i små saker, ett vackert föremål, vackert ljus. Men egentligen var det inte vad jag sökte. Som lyckligast var jag när jag kände att jag hörde till, att jag hade en plats. Att jag fick vara delaktig. Det har funnits tider då jag inte haft det så. När jag var utanför och det gjorde mig illa. I en ny stad, i ett nytt sammanhang blev allt bättre. Men tillslut blev även det ihåligt. Till slut nådde ingen fram. Jag var ensam igen, trots att jag var omgiven och omtyckt. Eller kanske var jag inte det. Jag blir så osäker. Jag tror mig känna folks blickar, men jag kan inte utläsa vad de tänker. Kanske var det bara av tillfällighet. Kanske granskas jag och bedöms. Dom tycker jag är konstig. Egentligen tycker de inte om mig. Så låt mig vara då! Jag vill ändå vara ensam. Det är då jag blir mig själv. Men det är också då jag mår som sämst. Det är då jag känner efter, ser mig ordentligt omkring och märker att allt runt omkring mig är fejk. Ting och byggnader blir obegripliga. Utomhus liknar kulisser. Det är inte den verkliga himlen, träden är av plast. Vad är plast?