Fast i dessa salar och utan rättigheter,
En del vet inte ens vad de heter;
Vi blir lobotomerade av alla dessa legala droger
De trycker i oss.
För när varje dag gryr så är vi tvungna att slåss,
En evig kamp mot hjärnornas deformationer.

Vi vandrar runt i korridoren som vilsna guldfiskar,
Fram och tillbaka vandrar vi och hoppas alltid
Att vi ska upptäcka något nytt för varje hörn och
Kanter vi passerar; men hoppets låga slocknar mer
Och mer allteftersom tiden går.

Dessa marionetter har våra trasiga själar i deras händer,
Men ber man om hjälp så stirrar de tomt och sedan vänder.
De bara styr och ställer, men de finns inte när man tåren fäller.
Dessa feta paragrafryttare sitter av sina löner,
Men de vägrar lyssna på våra böner.

Inlåst & omgiven av andra trasiga själar, längst ner i vårdens kastsystem.