Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mörka mot rymden

Nätet på ögat krymper, hindrar med handflatan

Latar mig på stora fallande blad

Myror kryper klättrar på benen

svettigt hår kammas, vänder på dagen.

Trycker mig ut, sparkar tår blå

skakar ett träd ormar faller

Biter mig i tungan silverslem rinner ner

Smakar på honung o fruktiga bär.

Rusar sen på grus som knastrar.

Blind av solen, det ljusa gröna sköna.

Ramlar bryter naglarna, skrubbar sår

lär mig sitta vackert i motvind

Lurar på klockan som klingar

Stigen lutar, allting rinner nedåt

Lutar mig bakåt, glömmer bort mig själv

Öppnar ögon med hopknipen mun

chockerat rämnar dammen

Sjöodjuret plaskar sig lös

Fenor slår mörka mot rymden

Jag sjunker alltmer med korsade armar

Kvävs av påtvingade svar, kräks

Trampar i gyttja och hittar hem

Släcker törst ur träslev, torkar snorig näsa

Blir otillgänglig, beslöjar mig

Knyter knäet runt foten.

hopkrupen ligger jag tungt

Andas i takt och fångar drömmen




Fri vers (Fri form) av Undrar
Läst 246 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2015-11-08 05:24



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Undrar
Undrar