Utbrottet kom utan förvarning
Nästan
De fanns där
de små tecknen
Men jag blundade
Plötsligt skakade marken
Tavlor föll från väggarna
Porslinet krossades
Jag hittade något att hålla i
för att
Inte ramla och jag höll hårt

Förödelsen efteråt var så sorglig
Skärvor och flisor och jag grät

Så kom efterskalven
En efter en efter en.....
Mina knogar vitnade
Så hårt fick jag hålla

Sen kom det bedrägliga lugnet
Allt krossat som jag mödosamt fick
Samla ihop
Och jag grät
Förödelsen var plågsam och mina händer så
trötta
Stod ofta och andades
Lyssnade efter förvarnande tecken
Grät för att jag visste att de var
på väg

Så kom de
Denna gång med full styrka
Allt skulle krossas till marken
Och det hände
Och jag föll

Någonstans lät jag mig ligga
Hårt mot den skakande marken
Händerna fick vila
Och jag kunde inte falla mer
Trodde jag.....

När marken delade sig i den vassa spricka
rakt under mig
kunde jag inte annat
än följa det svarta
mörka
Och falla

-

Det är mörkt
jag vet
Det är tomt och tungt att andas
jag vet

Säg mig, hur ska du leva på en jord där allt
krossas och går sönder
hela tiden...?

Det är mörkt tomt och ensamt
Jag vet
Det händer att jag fortfarande ropar ditt namn...