Ordning på torpet ?

Det är mer regel än undantag att bänkarna för alla sorters människor med någon form av handikapp - markerade med tre bilder: en figur med enorm mage, en krokig gumma, en gubbe med foten i gips - är upptagna av blippande skärmar i händerna på ungdomar, blinda och döva för omgivningen, dessutom ofta skeletalt bristfälliga att döma av att fötterna med skor på måste stödjas på bänken mittemot. Det är den nya generationen, landets hopp ...

Ibland händer det att någon Vän av Ordning kliver in och gör anspråk på en sittplats. Vänner av Ordning har ibland själva ett handikapp av något slag, och rätt ska vara rätt. I synnerhet om handikappet är synligt. 

En sådan situation uppstod häromdagen i en buss där åtta skolungar lagt beslag på handikapplatserna. Under livligt samspråk tjoades det och visades - kolla här, jag har ett eget Instakonto - och jag har lagt ut den här selfien, kolla, kolla kommentaren! makee - grym, va! De levde i sin kamratbubbla, och det tycktes som att ljudkontrollen gått i olag. Då tystnade en av killarna, pekade uppåt på en ny dekal - en man med en käpp, en man med en käpp och en man med en käpp. Ögonblicket gled förbi och ungarna kastade sig åter in i "konversationen". Fönstren höll, även om väggarna bågnade. 

Då steg en personifierad dekal - en gråhårsman med käpp - på bussen. Här i stan är bussarna kraftiga och krängande, tempot uppdrivet. Förarna väntar inte tills man hunnit sätta sig. Det är alltså lite äventyrligt att hinna dimpa ner på ett säte, oskadd. Och nu var ju alla upptagna. Eländes elände!

Mannen passerade de upptagna bänkarna, tog ett stadigt tag om en ledstång och snarare röt än frågade: "Har ni ingen lärare här!!!!?" Det var bäddat för Konflikt med Kujonering och Arga Ord. I det avgörande ögonblicket stiger en yngling av obestämbar ålder upp och blandar sig i dramat. Läraren? Å, nej. Men något att lära gav han alla oss medresenärer.

"De här barnen såg skylten, men det fanns ingen med käpp på bussen då de satte sig. Nu kom det en, och självklart ger någon av dem sin plats åt er".

Fyra ungar flög upp som små sparvar och gråhårsmannen satte sig, gemytligt skrockande att "nog räcker det bra till med en plats för mig, inte behöver jag flera."

Ynglingen i den obestämbara åldern steg av med ett vänligt hej till alla då bussen kom till följande hållplats. Och vi andra? Vi fick oss en lektion i konsten att medla. Kanske också att förebygga hatreaktioner mellan generationerna. Vem vet, förresten, kanske hela gruppen satte sig på de här platserna för att en i gruppen hade rätt att sitta just där?

2015-11-10  00:45