Grinden tornar upp sig som en stor, svart, mur framför henne. Ett rostigt hänglås hänger mellan de svarta tinnarna som växer rakt upp mot den mörka himlen. Bakom grinden är träden kala och grusgången ser längre ut än hon minns den. Tegelmuren bredvid grinden var en gång röd, nu är den blekorange där inte mossan vuxit över den. På vägen bakom henne kör en bil förbi. Löven rasslar till lite och vinden gör det svårt att höra, hon hör sitt hjärta slå förrädiskt. Från huset hörs ingenting. Det hörs aldrig någonting därifrån. När hon klättrar upp på muren rasslar det av grus från trasiga tegelstenar. Hon svär tyst när något hugger till i handen så hon börjar blöda. Hon torkar av blodet på byxbenet när hon kommit högst upp. Härifrån är det långt ner till marken, det suger till i magen och huvudet börjar snurra. Försiktigt trycker hon ifrån med händerna mot muren. Hon landar rätt i en hög med löv som luktar som en gammal blöt städtrasa. Allt luktar annorlunda på den här sidan, lite friare och lite farligare. Det är som att luften vet att hon inte ska vara här. En gång i tiden blommade hela trädgården och på grusgången gick folk och njöt av dofterna från rosor och körsbärsträd. Inget av det finns kvar nu, nu luktar det unket, gammalt och surt. Bortglömt på något sätt. Försiktigt smyger hon upp längs grusgången, hukar sig fast det inte finns någon som kan se henne, hela vägen fram till dörren.