Ett dunkelt ljus smyger sig in genom det dammiga fönstret. I kanterna sitter imman från natten kvar men försvinner sakta och bildar små droppar som i pump-aktiga rörelser dalar ner mot karmen.
Han är vaken sedan länge. Han har legat här i timmar och funderat, grubblat, känt efter.
Gårdagen gick lite överstyr, det minns han. Han frågade äntligen henne, hon tvekade, han sjönk genom jorden och de båda gled bara längre och längre ifrån varandra. En vanlig utekväll som brukar innehålla fylla, skratt, starka känslor och nästan alltid avslutas med härligt, nästan djuriskt sex slutade denna gång annorlunda.
De hade i flera månader hängt tillsammans och gjort saker. Fikat, kollat på film, haft sex, kysst varandra morgonen efter och t.o.m. hållit i hand på vägen hem. De gillade varandra. De hade inför vänner inte gjort någon hemlighet av att de ofta var tillsammans. Ett slags outtalat band som de båda kände mellan varandra.

"Ah, jag vet inte. Det känns bra nu men vi får se. Hon e nice o så." Hon log lite hemligt men sa sällan något. "Vi är vänner, typ… Ah." Log igen.

Varför han valde att fråga henne just denna kväll vet han inte. Kanske var det fyllan, kanske kände han att det var dags att ta nästa steg. Han kände sig, i det ögonblicket säker på vad hon skulle svara. Han var självsäker. Det var inte frågan om OM utan HUR de skulle utveckla sitt förhållande.
Och så händer det här. Hur kan hon bara slänga bort allt? Vi skulle ju växa tillsammans, komma varandra ännu närmare, flytta ihop? Skaffa barn?
…
Hon vaknar nu. Loftsängen knarrar till när hon sakta vänder sig mot honom. Hon tittar till mot honom, lägger huvudet mot hans axel och kysser hans kind. Han märker att hon vaknat men säger ingenting. Hon börjar med sitt pekfinger måla små mönster på hans fläckigt håriga bröst. Han tar sats…

”Är det nu det tar slut?”, säger han lugnt och sansat.
Hon andas in djupt, blinkar bort en tår och ser till att den inte droppar ner och hamnar på hans kropp. Hon vill vara stark.
”Jag vet inte”, viskar hon.

Hon vet vart hon har honom. Hon har övertaget. Som hon haft från början. Hon blev helt enkelt inte lika kär i honom som han blev i henne. Hon är ledsen, men mest för att detta trygga, romantiska håller på att ta slut. Inte för att hon kommer sakna honom särskilt mycket. Hon är väl medveten om det.
Han säger ingenting. Han ligger och bara där och andas. Han känner hur bröstet växer. Ångesten där inne växer som en magsjuka. Det svider och värker. Det är mörkt, stort och på väg att explodera.
Som om ett nytt organ plötsligt börjar ta form där inne och försöker mota bort lungor, hjärta och svalg för att själv få plats. En cancer som färgar hela insidan av hans kropp svart.
Allt han vill är att hon ska känna som han. Att allt ska vara annorlunda. Om hon bara kunde förstå hur mycket han älskar henne. Om han kunde visa henne insidan av sin kropp och säga, Så här ser jag ut när jag inte är med dig. Så här blir jag när du inte vill ha mig.
Som om det skulle förändra något. Som om det skulle göra henne mer kär. Var hon ens lite kär i honom? Snarare tvärtom.
Han börjar klättra ner, sängen knorrar mer nu och låter nästan som om den är på väg att ge vika. Naken öppnar han fönstret och tänder en cigarett. Imman är nu borta från kanterna och det har bildats en liten pöl på fönsterblecket.
Det har regnat som fan inatt. Han smeker sig i ansiktet gång på gång som för att försöka lindra en huvudvärk, det är kanske det han vill att hon ska tro? Han blundar, tar ett djupt bloss och blåser ut röken sakta och gör av gammal vana halvhjärtade försök till rökringar. Han har egentligen slutat röka, i alla fall på heltid men så här röksugen som han var nu har han nog aldrig varit förut.

Genom sängens armstöd sneglar hon ner mot honom. Hon rökte också förut, men har slutat. Hon vill inte röka. Tvärtom. Hon vill så långt bort som möjligt från det han gör just nu . På samma sätt som man kan börja röka bara för ens partner gör det så vill hon just därför INTE göra det just nu. Ett tydligt distanstagande som de båda är medvetna om. Han vill inte röka med henne heller så de båda är nöjda med situationen för en stund.
Han fimpar cigaretten i den lilla vattenpölen, går ut i pentryt och sätter på kaffe. Han håller sig kvar i köket tills kaffet är klart. Diskar, torkar, dödar tid. Undviker att se, höra och känna henne nära. När kaffet är klart sätter han sig återigen i fönstret med koppen full och tänder ännu en cigarett. Han känner sig lite bättre. Stärkt av att få, om än för en kort stund jobba med händerna i köket och av varmt kaffe i magen som motar bort det stora mörka där inne. Han tar mer självsäkra bloss, nu utan att försöka göra rökringar.
Han blickar upp mot loftsängen och ser enbart hennes långa mörka hår som ligger lite slarvigt över sängkanten.

”Är du vaken?”, frågar han. Hon skruvar på sig, andas in ansträngt.
”Jarå”, överdrivet energiskt. Hon vill inte vara kvar här. Hon är färdig att gå.

Vill hon gå redan? Ska vi inte prata om det här på något sätt?, tänker han och funderar på att ställa just den frågan. Han gör det inte.
Hon klättrar ner nu. I bara en sliten t-shirt och trosor klättrar hon sakta ner med magen fram. Inte bakåt som man ska göra. Hon blottar sina vackra, ljusa ben som har en sådan där lagom blandning av kött, fett och muskler. Hon ser så överdrivet naturlig ut. Hennes stora, mörka hår står åt alla håll men ligger på något sätt ändå precis på rätt plats. Hon är vacker när hon är nyvaken. Kinderna är lite rödare, ögonen grumligare och läpparna liksom stela efter nattens långa tystnad. Hon ler ansträngt när hon kommer ner och går snabbt mot badrummet.
Fan, tänker han. Det här kommer aldrig gå. Han fimpar cigaretten i den lilla pölen och går för att fylla på sin kopp.

Hon tar sig friheten att låna duschen. Det har hon ju gjort förut. Skulle vara fånigt att fråga om lov just idag. De hade ju dessutom duschat där tillsammans flera gånger.
Hon tvättar sig noga, extra noga. Nästan som om vill tvätta bort minnet av honom, hans lägenhet och allt som de har varit. Sista duschen i ettan på Kungsholmen.
Det här lämnar jag bakom mig. Det är dags nu.
Hon brukade aldrig borsta tänderna innan hon kom hem till sig men nu kändes det som om hon behövde det. I brist på tandborste gurglade hon noga med tandkräm två gånger och såg sig själv i spegeln. Ut i friheten, men bort från tryggheten.
Just när saker och ting blir lite för allvarliga så flyr hon. Hade inte gårdagen blivit så konstig så hade hon nog stannat. I alla fall ett tag. Nu känns det dock rätt att gå, att lämna skeppet. Lämna han som tycker om henne så mycket att det gör ont.
Hon klarar inte det. Det blir för mycket.
Tänk om han skulle sluta älska henne? Om han någon gång skulle träffa någon annan och vara tvungen att lämna henne?
Nej, nu har hon kontroll, hon är fortfarande stark nog att gå innan hon går sönder.
Kommer hon att gråta? När hon kommer hem och ser hans rakhyvel i skåpet?
Hans alldeles för gamla röda engångstandborste som står där i koppen men som borde ha slängts för länge sen?
Varför skulle hon gråta? För att han aldrig kommer tillbaka? För att hon är rädd för ensamheten? För att hon egentligen älskar honom så mycket så att det gör ont?
Gråter hon för att hennes kropp, hennes själ, till och med hennes lägenhet kommer att sakna honom och undra vart han tog vägen?
Hon sträcker på sig, tar ett djupt andetag, öppnar badrumsdörren och går ut…

/Tomas Brink