Becksvart är mörkret som skuggorna när.
Ljuset från stjärnor faller på tvär.
Dimman beslöjar, kryper in i var vrå.
Plågar och pinar vart väsen den nå.

Mörk är skogen, åldrig och vis.
Plötsligt prassel hörs bakom ris.
Liten luva tvingar sig fram.
Hostar, fräser, borstar bort damm.

Utmattad av hunger, han vill ej lida.
Trött och ivrig låter så blicken glida.
Tall och fur, nissen avläser.
Hostandes, nysandes… se hur han väser!

Nissen får plötslig vision;
”Nöten i hålet, det är min mission!”.
Ja, Nöten i Korres bo han vill få,
Mätta sin hunger och extas uppnå.

Olycklig, driven av rasande hunger,
drömmer om paj och frukost på hummer.
Nissen får ej någon ro,
”Se där har Korre sitt bo!”.

Uppflugen på tallegren han stirrar och glor.
”Undrar vad som händer om nöten jag snor...”

Ilskna små ögon möter hans blick,
Nissen av rädsla känner ett stick.
”Hujeda! Anåda! Vem är nu det där?
Kom så an! Så får du se vartåt det bär!”

Fäktande, darrande händer trevar,
Sittandes på grenen frenetiskt han vevar.
Paniken och skriket, fallet blir hårt!
Möter marken i mossan så våt.

Solens första strålar värma,
trasten tomtens strid nu härma.
Så börjar nu åter dagen,
En otäckt känsla finns i magen…