Patetiska poeter leker bäst tillsammans i en skyddad verkstad, åker hallonbåt utan styrfart och blandar sirap under tjo och tjim. De blåser också såpbubblor som går sönder. Det blir dikter om tårar och regn.

Efteråt utbryter kramkalas en lång stund. Det är som ett utdraget förspel när de ger varandras uttjatade metaforer beröm. Innan de i kör skäller ut en rosenbuske som ännu ej blommar i solskenet.

Snart jagar de livet ur flugor som inte vill vara nyckelpigor. Det går aldrig att nå fram med rimmade rader om flugor trots att de har vingar, men sen ställer himlen upp och skickar ut ett snövitt moln att betrakta.

Himlen är blå som havet brukar vara på barnens teckningar och det stackars stackmolnet drabbas av sjösjuka redan innan poeterna sjösatt mer eller mindre felstavade verser i cyberrymden.

Framåt kvällen är poeterna kära i varandra. Det är bara det att ingen kommer ihåg vem som skrivit klichén. Kaos råder, då barndomarna jämförs och adhd känns som en blek diagnos i månskenet.

________________