Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Skriven i frustration över svårmodet, svartsynen och pessimismen som ibland kopplar grepp även runt den bäste av oss.


Svartsyn

Svartsyn och svårmod kan för vissa vara tröst. Sorg och vemod när de i sitt bröst. Att slippa bli nedstämd, ständigt sviken, visst vore det ljuvt? Ja se där på liken! Stillsamma, förnöjda de i mullen vilar. Vad bekommer dem glädjen som ilar?

Glädjen är kort men sorgen evig. Hur kan man tänka annat när världen är avig?
Svårmodet infinner sig och ger dig tröst, glöm inte det ensamma hjärtats röst.

Skulle man falla, varför ta sig upp? Jag kan ju ligga här och granska sorgen med lupp. De ljusa stunderna försvinner så fort, får mig att inse att livet är kort.
Varför vore jag född här till världen om inget annat finns än sorgekväden?
Finns det nån mening? Finns det en sätt? Visa vad är fel och vad är rätt!

Minnen jag har av svunnen tid, de är de enda som ger mig frid.
Leva i det förgångna är alls inte lika stor möda som att uppleva livet, låta det flöda. Bleka fragment av glädjens blomma. Bleknar, förmultnar nu kan sorgen komma.

Minne och hjärta känner min smärta, ger rädslan näring och låser min hägring.
Livet vill jag leva men vågar ej, därför håller jag mig ensam, därför håller jag mig dold!

Ja livet är svårt, värt att frukta och på alla vis… Men ett är säkert det är värt sitt pris om man vågar! Är vi satta till jorden är det ju lika bra att leva så väl vi bara kan. Liemannen kommer till oss alla tids nog. Men än så får han vänta. Det är många före!




Prosa av Gucke
Läst 268 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2015-11-11 20:37



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Gucke