När regnet faller känns saknaden som mest. Himlens mörka moln bär på livslögner och gråt. Jag fäller upp paraplyet, försöker flyga vidare, ändå störtar vattendroppar mot mig.

Det tar tid att bli sönderslagen i hjärtat, men i ett mulet ögonblick brister skinnet och då är ingenting glömt.

Jag går förbi utanför ditt fönster och vänder om, ändå ser jag dig inte längre. Det blåser, gardinerna flyger genom luften, skymmer möjligheterna att bli förälskad på samma vis igen.

Solen bländar. Det känns som om det brinner ovanför träden, därför vågar jag aldrig blunda på begravningar.

Kyrkklockorna dånar i skyn ovanför teatersällskapet jag egentligen inte känner. Du sitter bredvid mig och frågar varför jag kisar mot fotografiet vi en gång var vackrast i.

_________