I det förmiddagsklara ljuset, den nyktra morgonen, där ser man vad jag är.
Tragiken själv som lever på spelad bekräftelse.
Det är luften jag andas, en välspelad roll.
Hon kan göra vad som helst.
Göra vilken man i världen glad för hon kan vara vad de än önskar.
Hon kan bära alla namn,
vila i varje famn,
vänta vid varje hamn.
Och när hon försvinner blir bara jag kvar.
Ett namn utan famn för de försvann allihop med Henne.
Det som finns kvar är jag och en nykter, ensam morgon.
När kvällen faller på är det ändå människornas längtan och mörkret jag lyssnar till.
Och då kan jag själv säga vad jag vill.
Då är det mörkret som kastar skuggor som bildar de ändlösa gråzonerna i mig.
Det mjuka gråa som gör vardagen uthärdlig och mina val någonting jag försvarar med att jag behöver det.
Bekräftelsen som tillhör Henne, men inte mig.