Om de kärlekslösas liv alstrar toner på cymbaler, enligt
Paulus brev till korinthierna - slår stålvispar och trummor
på metallplattor av ve, vemod och vrede för väl,
Crash, Slash, Ryde, Hi-Hat, allt i tvåtakt, bara
som kompensation för ensam kropp.

Styrka i marschtakt, att gå på led och marschera parallellt,
inte ömse, men ensam, med händerna utmed kroppens
sidor. En i ledet sa lite viskande så tyst att ingen
överordnad kunde höra det: >>Den som är kärlekslös
saknar bara innerlig kärlek - just det, mellan mig och dig>>.

Så är det för den ene, så är det för den andra -
singellivet bör bära respekt med sig - i marschens
tvåtakt.

Och då börjar Orfeus sjunga och spela innerligt
på sitt egenhändigt valda instrument
(jag väljer gitarren).

Och den som saknar söker går med seger ur
malligt mornat mull, manligt och kvinnligt
att morna sig i slikt kall.
Det var då han det makabra:
>>Älvfen, kom till mig så får jag kyssa dig, liva upp dig>>.
>>Vad du är dramatisk!>> sa hon.
>>Har baccanterna varit på dig, grymt.
Nå - åou. Första taktslaget, följer på det andra, jag
spelar vers och du sjunger refräng>>, sa han.
>>Måste man följa tradition, kan inte du ta refrängen?>>,
sa hon i ett anspråk på frigörelse utan underkastelse
under gender.
>>Nej, absolut inte. Det är som det är, trots dina försök
till modernt, sjukt nästan att öppna dörren för en gentle
man som jag, när det är jag som ska hålla upp dörren -
för Dig. Paul de Man, cymbal som symbol.
Dra ut på tonerna, fyll dem och låt dem
landa som skånska fylliga vokaler /Oui) >>, sa han.
>>Äsch, du går med dina matkassar, klart att jag
håller upp dörren - för Dig. Men en sisselcymbal
då, väser med ormtunga och
nitar syndernas förlåtelse...arvsynden, vars toner klingar
evigt och åter, åter och åter>>, sa hon.
>>Eller en Hi-Hat, den gör dig nästan förbannad, vá?
1-å-2-å-3-å-4, varva med bastrumma på första och tredje,
virveltrumman på andra och fjärde...i ett slags grundkomp>>.
>>Na, jag föredrar nog gitarren, akustiken är som en
de akustiska tonerna i en sekelskiftesvilla>>.