Jag hade en gång en tid, när jag hade riktiga vänner, där personkemin blixtrade nästintill. Nu har jag också riktiga vänner, men inte så många. Jag ska vara tacksam för de vänner som jag har. Men på den tiden, med de blixtrande vidundervännerna, behövde jag inte i början välja mellan min dåvarande pojkvän och vännerna. Det behövde jag inte då heller, när jag ser på det nu i efterhand, för att det kunde vara en splittring, fastän pojkvännen och jag var så olika, så var vi ändå lika. Vännerna hade svårt att se att vi var tillsammans, det hade också jag från tid till annan. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Mitt ansvar, men inte min förebråelse.
Nu behöver jag inte heller välja. Min dåvarande är död. De som jag hade som vänner då, har flyttat och vi har inte kontakt. Jag skulle eventuellt gift mig med grannparets , (den ena partens) bror, men hade då varit tvungen att ljuga för svenska myndigheter och inte veta om jag hade någonstans att ta vägen när jag kom hem. Jag saknar den vänskapen. Märkligt. Saknade den i morse, kommer jag sakna den längre? Hur långt sträckte sig mitt ansvar för mig själv? Eller någon annan för den delen?