Nissa 24 arbetade denna Torsdag med att tillverka Fällknivar och Fiolfodral, ett hantverk som hon trivdes riktigt bra med. Betydligt mera omväxlande och stimulerande än Eneslöjd och Evigheter, vilket utgjort hennes förra produktionsbeting.

Nissa var i grunden en gladlynt tomta med god sångröst, och sjöng sig för det mesta igenom sin arbetsdag. Idag hade hon dock en släng av halsont och feber. Rösten bar inte lika bra som vanligt, och glöggen lenade inte som den brukade. Efter första raden i "Nu stöpas tusen juleljus, det går på en sekund" började hon hosta och kom av sig.

Grötklockan slog dock i vanlig ordning sina tolv slag.

Efter gröten drabbades Nissa plötsligt av en känsla av sorg. Hon fick för sig att hon var en fånge i tomteverkstaden, att hon egentligen ville något annat än att tjäna som julens löneslav. Något renare, något större. Kanske sprida ljus över jorden i stället för julklappar. Kanske var det febern. Hur som helst var tanken ny för Nissa. Hon var ju som sagt inte så gammal.

Nissa kurade ihop sig i sin grå vadmalsfilt för en stunds vila. Det var då hon hörde en okänd röst viska i sitt öra:

det lyser på hospice
och utanför
finns en ispöl
jag trampar sönder den
minusgraderna
säger att det är ok
med sådana promenader
en timme in i dagen
livet stannar i iskristallerna på marken
livet stannar i själarna på hospice
när jag har passerat
stannar allt
bara jag som fortsätter gå 

Nissa vaknade till med ett ryck, och med en isande kyla i kroppen. Rösten hängde kvar i huvudet. Nissa var ju en van sångerska och lyrik brukade fastna fort. Hon kände att texten var kall men vacker, och hade lätt för att leva sig in i de sista raderna. Fortsätta gå, det var ju vad hon gjort varje dag de senaste hundra åren, mellan tomteverkstadens olika maskiner. Minusgrader, iskristaller och själar hade hon också god kännedom om. Men vad var hospice? Hade det något med hostmedicin att göra? 

Nissa anade att hon på något vis fått en märklig inblick i en okänd värld. Hon gissade att den hade en koppling till människornas liv, det som hon hittills bara lärt känna sporadiskt när hon praktiserat på julklappsutdelningarna.