på bord bland vänner där glasen är en skog av vinfötter och röda vattenpussar
mitt jag på ståltråd och stora blanka ögon
en kanin jag hade en gång som dog och låg framför mig på mattan
hur jag tände ljus och lät honom ligga där
utsträckt på ena sidan
med lågan fladdrande kunde jag inte låta bli
stack ett pekfinger i hans öppna stirrande öga
en kaninglob
en mjuk massa som gav vika
föralltid
i grävd kaningrav
ett insjuket kaninöga
fast i sin ögonhåla
och mitt jag på ståltråd med blanka glober
av upphetsning är du kommen och jag avrunkad framför dina fötter
jag ligger lam hos dig
förvärvar smulorna du spiller
minns dagen som imorgon och fötterna igår
i min borg av tomma glas
där jag dricker ur flaskan
tar på mig på handikapptoan och smeker fläckarna från ringen
och mitt sällskap mister mig för jag vet att jag är din
siffror jag inte minns, nummer jag aldrig ringer och så du med ditt lockiga hår
jag kommer inte säga att jag räknat dagarna
att jag längtat varje sekund efter din bröstkorg och dina flämtande andetag
jag kommer le
med läppar röda av åtrå och damm
vara ståltråd och multna bredvid min kanin
med tyst mobil i handen
med hårstrån i min famn
och med morgondagens snedsteg i mitt hår