Egon var namnet på en liten, liten älg.
Han trodde själv han var stor.
För han kunde sluka ett fång blåbär i en enda svälj.

Men egentligen var det ju som så.
Att han var liten, och inte ens en ekorre kunde klå.

Men nu ska du få höra.
Vad man i den stora djupa skogen kan hitta på att göra.

Egon för mörkret aldrig var rädd.
För vet du vad.
Det är i skydd av det, som älgen går för att inte bli sedd.

Men rädd han var för de stora hemska ögonen på vägen.
Han hade hört att de var monster enligt en gammal sägen.

En kväll sa mamma älg:
”Vi ska gå till andra sidan åsen, där det finns så gott om sälg.”

Egon lunkade glatt efter i mammas spår.
Men så plötsligt var hon som helt uppslukad av ett snår.

Egon blev rädd och började gråta.
Då var det också något annat som började låta.

Ett fasligt liv hördes ute från vägen.
Nu hade nog ändå monstret kommit hit från den gamla sägnen.

Plötslig hörde Egon en liten svag röst.
”Jag finns här om det kan vara till någon tröst.”

I en buske långt, långt inne.
Satt Eskil ekorre på en liten pinne.

”Kom hit, här inne behöver du inte vara rädd.
Här kan du av bilarna inte bli sedd.”

Det var så Egon en liten ny vän fick.
Men nu undrar du säkert hur det sedan gick.

Egon fick bo hos Eskil under natten.
Dessutom blev han bjuden på både mat och vatten.

Tidigt nästa morgon började de båda att leta.
Och först gick de till någon som mer borde veta.

Till herr uggla de gick för att fråga.
Kunde kanske han hjälpa dem båda?

”Har du sett min mamma, en stor brun älg?
Vi kom ifrån varandra då vi skulle gå och leta sälg.”

”Ja, hon sent i går kväll kom här förbi.
Jag skulle gå mot tjärnen om jag vore ni.”

De gick så mot tjärnen, Eskil på Egons rygg.
Där satt han högt med utsikt, och kände sig faktiskt ganska trygg.

När de kom fram till tjärnen mötte de herr groda.
Men han hade så mycket att göra, att han inte alls hann orda.

Istället pekade han på gamla paddan Pär.
”Han där borta, kan säkert svara på det där.”

”Snälla herr padda kan du hjälpa mig?
Jag undrar om du har sett min mamma så säg?”

”Jo, jag hörde någon som stannade här för att dricka.
Och jag hörde vart hon gick.
Det var bara att följa hennes hicka.”

Egon och Eskil gick åt det håll som paddan pekade ut.
De gick en stund.
Men fick stannade för att vila, då Egon var helt slut.

Då plötsligt ifrån skogen de hörde ett väldigt brak.
Och ut ur buskarna for en stor brun sak.

”Mamma, mamma!” ropade Egon i högan sky.
Medan Eskil blev rädd, och i stället började gny.

”Men där är du ju Egon, min lilla gubbe.
Jag tror att jag har letat efter dig bakom varenda stubbe.”

”Vi får aldrig, aldrig komma ifrån varandra mer.
Du måste vara försiktig, och alltid gå så du mig ser.”

Egon är försiktig i skogen efter det här.
Han vill nu nästan alltid ha någon vän när.

Vilken tur att han har Eskil som kan följa med in i skogen.
Det är inte dumt att ha en liten vän så pålitlig och trogen.