De okända skalderna
sover ej mera i hölass och lador
och snarkar och vänder sig manligt omkring,
eller dragspelar i dragiga kyffen
eller stämmer en ensam violin.

Men deras andetag piper
som söndriga bälgar
i den bortglömda ladan
vid skogens kant
och tomheten knarrar i virket
som av kängor och grovskor.

Mössen bygger oförsynt bo
i kvarlämnat hö
och ger tystnaden tinnitus
och gransusets basar i blåsten
en piccolaflöjt.

Där bor min ensamhet
utan hemvist
fast jag aldrig var där.

Den är den där gråa ladan
med rostiga gångjärn
och gisten dörr.

Den är som ett bortglömt visthus,
nu bara tomhet
där allt var överflöd
förr.