Mig äger ingen
Mig äger ingen
Ingen äger mig

Hon sluter sina ögon för att bli varse om det bor en sanning
i budet. Mig äger ingen, stämmer det? Jag är ett subjekt,
och ett subjekt äger ingen. I andras ögon, är jag ägd?
Till viss del, men om man blir plågad eller förödmjukas
måste man slita sig loss, mig äger ingen. I äktenskap och
arbetsliv har man ett avtal, man leasar varandra under
förtroende, så behagligt. Äga måste man och därför ägas.
Det ger också en viss trygg frihet. Men objekt, ett objekt
undersöker man och förhåller sig till genom verbatum,
tummar på verben, ser, skådar, granskar, värmer, kyler,
konjugerar, divergerar, gör sig bekant med, tar avstånd
från, rentav dissekerar och känner med tentakler.

Mig äger ingen, säger Daphne, inte under valvet i kyrkan,
inte på ängarna. När hon var barn kallades hon får rådjuret,
små horn, den enda flykten ett rådjur har är att gömma sig
i skogen och glimta till ibland mellan träden.
För att fundera.
En gång blev hon jagad av Apollos svärd som gav henne
ett sår i bringan. En lyckoträff var att hon lärt sig marschera
och skolas militärt, att inte ömka sig så länge inte hon
ligger och förblöder och dör av anemi. Då klipper hon
av en skjortärm och binder om med en bindel, inte
en tår, ingen ömhet.
Hennes favoritleksak när hon var liten var Den lille
tennsoldaten, som påminner om krig och kavalleri.
Hennes lillebror brukade gjuta dem i små tennformar
och sedan måla om dem för att gömma dem i en ask,
Pindaros.
Eller bli en riddare som Don Quijote på fair duell,
på samma gång som hon läste om romantiker och
kufar som lurar kvinnor med floskler.

Lyfter svärdet till svar / Daphnes vrede över heden far
ormen ringlar bortåt/ under strid mister ont spe och ve
passa era maner/ varnas draken den som jagar
ringlar upp i trädet/ illmarigt hon kikar
därifrån sitt lagerträd/ där står Apollon
hennes gunst vill han ha/ ingen äger mig
lyder hennes flykt / nästa dag syns en hjort
springa över skogsmarken / hoven lossar
fastnar i en bergsskreva för vildrå
Aldrig mer, säger han då / Ingen äger mig
hörde han än en gång ruska i lövmassans
mulliga molekyler / där människor bor
väcker varandra till glädje och sorg.
Förtret, så mister ni mig och min mila.
Fortfarande bilan kvar...
Strauss orkestrerar i snåren.
En näktergal sjunger in våren.
En ros tappar röda blad, de gröna sitter kvar.
En myra gömmer sig i höstacken "Jag är så
liten". Alla små är så lätt att äga, och därför
ser man hur myrans tentakler viftar förtvivlat.
Alla stora jagar sund frihet med trygghet som kampinsats.

Dig äger jag inte.
Dig äger jag inte.
Ingen äger dig.

Vi är till låns för varandra
gnista med tro och hopp.

Trosviss, nej inte alltid, rätt så sällan.
En tyllfågel hänger i ett fönster.
En boll sprängde det.
Och nu ligger skärvor på marken.
Tyllfågeln är tilltufsad.
Tufsa till dig för att inte ägas.