Jag har varit så arg, alltid bitter och trasig inombords.
När jag sett andra gå hand i hand med sina mammor genom livet.

För hon ställer man sig till att man har en mamma som enbart är ett skal, tom sånär som på alkohol och "en gnutta" amfetamin?

Hur ska jag omfamna livet utan dig vid min sida? Hur ska jag veta om ingen lärt mig hur?

All min ilska byttes mot sorg, förtvivlan och sedan någon slags acceptans.

Men aldrig blir jag kvitt smärtan från sveket.
Mardrömmarna, där jag hittar dig kall blodig och utnyttjad försvinner aldrig från min näthinna.

Och ibland..

Önskar jag nästan att du vore död.

Trots att det vore smärtsamt att mista dig på riktigt så kan det aldrig mäta sig med att mista dig gång på gång för att sedan återfå dig sargad och upphittad längst med en landsväg.

A-lagare i all sin härlighet.

Hemlös..

En bruten själ som aldrig kommer till vila, aldrig får läka.

Och jag

JAG

Som inte valt detta... Står ensam kvar.

Den smärtan finns inga mått som kan mäta.

Och för allas enkelhet vore det bättre


Om du inte fanns..

Som att avlägsna en cancersvulst.

För du är enbart ett tomt skal av den personen jag en gång kallade mamma.



Men det värsta är, att jag aldrig kan bränna bort minnena av värmen.

Minnet av hur du luktade när du höll om mig, din villkorslösa kärlek..
Och jag slutar aldrig fråga mig själv: var jag inte värd att kämpa för? Att älska?

Varför dödade du min mamma?