Små små lätta tussar av frost kysser mina kinder
Köldens tunga av jämtvinden buren slickar och smeker min nakna hy
Den mörka handduken med snöflingsprickar på är den enda som får se mig naken sjunka ned under ytan
Här nere rör sig inte tiden obönhörligt. Här härskar en kokong av mörker; en kokong där djupets alla sånger studsar och sveper, kluckar och viskar. Hit kan jag fly för att höra det igen
Det dära; det förflutnas ekon. Flimmer och brus från en svunnen tid.
I ett borttappat hjärtslag ryms en evighet. Eller två.
Oj, hej. Du är här
Ansikten i tjockt dimmigt dis. Jag känner igen ett leende. Ett ansikte som göms i små, ärrade händer med tunna fingrar var gång skrattet ljuder. Det du skämdes sådant över. Du sa att det var fult. Men från bröstet mitt spred sig en värme hetare än tusen eldar var gång jag hörde det.
Så lät lycka då. Lyckan vi alla som haft en vän som vuxit, och blivit vårt syskon och själsfrände känt
De evigheter vi spenderar, de som gömmer sig här nere under ytan, mellan mina hjärtslag, är mig väldigt kära
Men varje evighet är för kort
Och över ytan väntar en värld där lyckan inte låter likadant. En värld där lyckan inte ser likadan ut
En värld full av klösande ångest. En värld full med dagar som tillbringas på badrumsgolvet, där strilande vattenstrålar ej formår fösa bort de kalla, salta tårarna som letar sig nedför mina kinder.
En värld full av otaliga kannor svart, bittert kaffe som girigt slukas av kärvänliga kamrater. Godare, och klokare än jag någonsin kommer bli
En värld full av ändlösa timmar i ett mörkt övningsrum sent på kvällen, där stela fingrar fumlar fram över pianotangenter av svärtan osynliggjorda
En värld full av hennes fingrar som hårt borrar sig in i min rygg, och mina sidor, när glansiga ögon möts och vi delar en evighet, mellan andetag
En värld fylld till bristningsgränsen av tomheten du lämnade efter dig.
/Corto