I fredags tog jag mitt körkort. Det var en obeskrivlig känsla. Först trodde jag att jag hörde fel, så säker var jag på att alla de misstag min nervositet orsakat skulle resultera i ytterligare en uppkörning, fler obetalbara räkningar, fullständig förnedring och total misär.

-Vad sa du nu?

-Jag sa att du är godkänd.

-Åh.

Jag blev så lycklig så att tårarna rann (bara lite, kunde inte hjälpa det, all spänning brast tillsammans med min fasad), den stackars uppkörningsfarbrorn tog generat emot min primitiva tillgivenhetsförklaring i form av kram (jag ville, ville pussa honom på kinden men mina inre spärrar samt tillräckligt goda uppfostran hindrade mig) och jag var så lycklig att det kändes som att jag skulle spricka vilken sekund som helst. Hela vägen hem på tåget satt jag med mobiltelefonen i ett krampaktigt grepp medan jag meddelade ut det oerhörda till allehanda vänner och log gjorde jag. Jag fånlog mot hela världen, fåglarna kvittrade högre än någonsin och allt jag såg var inkantad i rosa fluff-glitter. Typ.

Imorgon ska jag säga upp mig. Det är bestämt och jobbigt. Men nödvändigt. Nu ligger världen framför mina fötter igen, men jag måste få lite perspektiv innan jag bestämmer mig defenitivt. Emilie vill ut i världen. Det är mycket jag vill, även jag. Ena stunden vill utbilda mig till lantmätare, andra stunden vill jag bara fly. Jag vill servera Guinness till sjungande skäggiga män i Irland, köra vespa på krokiga bergsvägar i Italien, sälja våtdräkter till sandiga surfare i Australien, dansa samba med eldiga människor i Rio, hoppa sönder jättelövhögar i norra Amerika, jobba som bartender i Tokyo, leda lekar på lyxkryssare i Karibien, dansa barfota under månskenet på Pampas slätter, palla äpplen i Provance, åka tåg genom Indien, leta guld i Alaska, se valarna i Kapstaden och uppleva historiens gång i Kambodja.

Andra stunden vill jag bara skaffa man, barn, hus, plasmaTV och utomhusgrill. Leva ett tryggt underbart intetsägande liv, ett liv utan varesig stress, panikångest, prestigekrav eller framtidsångest. Kan man få allt?