Håll om mig

bara håll om mig nu.


Vi behöver inte prata mer

om allt det som var svårt

mellan dig och mig.


Både du och jag vet

att himlen fanns här.


Där vi möttes,

vid slutet av Hornsgatan.


Det kanske aldrig var någonting

eller så var det precis allt.

Någonting som vi kastade bort

för skuggorna var för stora.


Jag minns att jag såg någonting nytt

varenda gång jag beundrade ditt ansikte.

Ett uttryck, en linje, rörelsen när du skrattade.

Ditt skratt som tog mig varje gång,


En förälskelse att förälska sig i.

Stockholm i ett höstregn.

Du och jag i en kyss, som i en film från 95.

Jag var Jesse och du var Celine.


Kanske är det där det gör så ont.

Vi fick aldrig slutföra vår triologi

Jag kommer aldrig mer att dras in din blick

så som jag alltid borde.


Vi vet båda två

att det inte finns

någonting kvar.

Ingenting vi kan göra mer.


Ingenting

alls.