Är det något fel på mej, 30 år gammal, jag började prata med kottar i skogen, långa djupsinniga konversationer, och bara sånt som händer i skogen? Hur är det idag lilla kotte, fryser du, känner du dej ensam och utstött? Och kotten skiner upp så glad. Vill du bli min vän och följa med hem till mej och titta på TV? Så får du sova gott på soffan, jag ska bädda ner dej så mysigt. Du får välja program eller film. Kotten skrattar, och det känns så där varmt pirrigt i kroppen. Då skriker 10 kottar till: VI vill OCKSÅ följa med!! En fantastisk afton hade vi tillsammans allihop, men jag var tvungen att vara lite sträng också, när det var bus vid läggdags. På förmiddagen nästa dag så kom min Mamma och några syskon, och skulle prompt sätta upp andra gardiner och ställa dit lampor och annat, utan att fråga mej. När Mamma skulle ta mina bästa vänner kottarna och slänga ut från balkongen, så var jag tvungen att tända till på skarpen. Kottarna SKREK...  Sen hade vi en helt makalöst underbar söndag jag och mina kottvänner.
Dom berättade vad dom heter, och om alla djur som bor i skogen. Tack käre Gud!