Eken vid vägkanten talade i snöregnet. Nissa skakade av feber, hals och huvud värkte. Hon frös i sin våta luva och vadmalsrock och kände sig yr, men hon höll sig fast i trädet, kramade hårt kring stammen och lyssnade till rösten som susade i kronan:

Var är du?
Lilla apa som jag älskar. Sidensvansarna snattrar i äppelträden men låter sig inte fotograferas. Klokt.
De vill äta ruttna äpplen ifred. Vill spegla sig i nyponen utan mig hängande i ryggfjädrarna.

Tänker på de genmanipulerade monstren i affären.
Frukten som barnen hellre vill ha.

köpeäpplen
köpeskratt
köpeäventyr

Klätterträdet står tomt och gråter. Är det jag som bölar eller trädet? Var är apan som är upptagen av att hänga upp och ned. Äppelkinder jag vill ha er kvar i träden!

Jag får lära av sidensvansarna

endast synas i profil

dra så fort någon närmare sig

putsa skruden i skymundan

flyga i flock längre in bland träden.

Nissa vaknade långsamt till den gråblaskiga verkligheten, fortfarande med armarna om ekens stam. Hon kände sig mycket förvirrad. Kunde ett träd flyga i flock, synas i profil, böla och sakna en apa? Eller var det inte alls trädet hon hört tala, utan någon annan, osynlig varelse?

Det kändes som om febern hade avtagit, men den lilla tomtan frös fruktansvärt i sina dyvåta, tunga kläder. Hon tog stöd mot stammen, reste sig på skakiga ben och klampade vidare i sina träskor på väg mot tomteverkstaden.