Så.
Han borde ha sett det då.
Egentligen.
Han borde ha förstått det.
Egentligen.
Det fanns små tecken redan från början, kanske främst i den blick som alltid var riktad Utåt, alltid hade en flyktig dimma och alltid med en avlägsen prick i horisonten som var hennes navigeringsstjärna; hur hon aldrig kunde sluta prata om Världen som Paradiset och hur det alltid drog i henne på nätterna.

Visst borde han ha sett det redan då, när det rev i henne fast han försökte lugna henne, hennes kropp som ett slagfält och hennes sinne som en fånge, bunden till den geografiska plats hennes fysiska varelse befann sig i.
Hur hon alltid alltid hade nya historier om Världen och hur hon alltid sken på ett sätt när hon berättade dem, hon sken på det sättet som hade gjort honom så hopplöst förälskad i henne men som han för sent skulle inse aldrig skulle riktas mot honom.
Det var inte hennes fel, det var hennes vandrarsjäl som varit instängd för länge och den gjorde sig påmind nu, den skavde i hennes kropp.
Hon var arton nu och lika vuxen i andras ögon som hon redan hade varit i år i sina egna. Han kunde inte hindra henne lika lite som hon själv kunde.

Det enda felet han någonsin gjorde sig skyldig till var att älska henne villkorslöst.
Fast hon ständigt drog bort från honom tillät han henne att ankra vid hans fötter.
Han var alltid där, han stod alltid kvar som en hel person, trots alla gånger han gick sönder i det faktum att han stod ensam kvar lät han henne åka.
Det stora var faktiskt aldrig att låta henne åka.
Det stora var att låta henne komma tillbaka trots att hon lämnat.

Och i det hittade hon det hon sökt land och rike efter.


Hon hittade Hem


i honom.