Livets vandring tycks utan slut.
Förnuftet säger,
att slutet kommer allt närmare.
Men det som är närmast, det som omsluter mina innersta livsupphållande känslor och tankar,
det följer mig och ger mig ledning framåt.
Här ser jag några små trattkantareller som passar fint till en sås.
Här kommer korpen flygande och kraxar, jag tror faktiskt att jag lyckas härma honom att följa med ett stycke på vandringen.
Alla örter sover nu sin vintersömn, jag går tyst genom deras rike.
Granen skämtar med att skaka av ett parti snö över axeln.
Snart dyker spännande spår upp i snön som avslöjar djurens rörelser.
Inte bara spår av tassar och klövar, även spår av
kampen om överlevnad och död.