Snällheten hänger ut som ett otäckt extraorgan tycker jag. Rakt ur pannan.
Hon jag stör mig på är snäll så alla andra blir onda.
Hon är en sån som förvarar sina barns saker i rosettprydda boxar. Inte i billiga plastlådor från Ikea som jag.
Hennes pojke vill ha en assiett när han äter apelsin.
Innan jag förstod detta satt han hemma hos mig och tittade ned på apelsinen som en frukthatare en lång stund.
Sen säger barnet
-När ska jag få en assiett? För vi ska väl inte äta som svin?
Här är det nog meningen att jag ska tänka. Å ett sånt väluppfostrat lite barn. Istället tänker jag. Stackars lillgamla skräckslagna unge som inte kan skala en apelsin utan att jämföra sig med ett svin.
För övrigt gillar jag svin!
Hon jag stör mig på svär aldrig inför sina barn. Jag tror hon har läppstift när hon sover och fyra bindor på natten varje gång hon menstruerar för att aldrig läcka en droppe blod.
Jag svär till i köket en gång när hennes barn är på besök. Han ser sorgset på mig och säger.
- Det är bara obildade människor med dåligt ordförråd som svär.
Hon störiga mamman kommer över en dag senare och meddelar i tillkämpad vänlig ton.
- Jag vill inte att du svär åt mitt barn.
Jag svarar med spelad ångerfull uppsyn.
- Å det var inte honom jag svor åt snälla nån. Det var skafferidörren! Den är så trög, Jag får ont i handen av allt öppnande å stängande.
Hon ser på mig lika sorgset som hennes barn häromdagen och säger
- Du får anstränga dig för barnens skull.
Nu börjar jag tappa sugen. Blir kokande sur vill bara ha ut den här människan ur mitt hus.
Säger ok jag ska aldrig svära mer och alltid vara på gott humör, samt alltid ha städat när ditt vackra barn är på besök här hos oss.
Hon tar ett steg tillbaka. Öppen mun. Tystnad.
Jag är inte frireligiös heller klämmer jag i med. Orden rullar in genom hennes Omun som handgranater.
Jag känner mig nöjd. Känner segerns sötma i bröstet.
Synd att det inte finns några trevliga lekamrater här i villaområdet säger snälla snälla mamman av innan hon går.