Råttan gnuggar tassen mot sina evigt friska öron,
de hör, de märker allt. Hon spetsar öronen,
om det inte är något lurt som väntar henne,
om allt är riktigt rumsrent. Hon ser och spetsar
blicken, hon fortsätter att gnaga på sin ostbit,
bäst att äta upp den så inte nå'n annan knycker
den. >>Om inte du käkar den, så gör jag det.>>

Bakom trädet sticker en lång och bred yvig svans fram.
Nu gäller det att sticka iväg så att hon inte blir ett rov
för de större med vassa gnagartänder, utbrister sedan:
>>Varför har jag inte blivit ett litet husdjur?>>
Men råttan hinner inte fundera utan ilar iväg till ett
hål i murväggen till pizzerian, där hon har sin hemvist,
sitt lilla skyddsrum mellan liv och död.
Under beskydd av det snäva utrymmet vet hon besked:
>>Hon gillar friheten så mycket, att hon inte vill vara
ett husdjur - i bur.>>