I

dina vener är runskrift
alla tror sig kunna tyda

men den magiska världen är
glömd
förlorad
gömd

under stenarna
under staden

så jag tänder ett ljus
skjuter fram utgrävningen
och försöker tolka ditt mörker
efter eget minne

II

våra tårar är kalksten
asfaltslinjer
rynkor i pannan
som växer

visar vägen

och vi bara följer efter
trots att dina vener är väderstrecken

men riktningen spelar inte in
när allt slutar lika

III

från kalksten till månsten
ett palats ingen får besöka

men kön växer och växer

och vi har bara tid till att drömma
om en plats längre fram

så vi kapitulerar
inför våra fobier

och betalar inträde
för vårt utträde

IV

i kön passar vi på att inreda tårkanalerna
med bärnsten och titan

bygger dammar av vårt salt
för att stänga inne allt överflöd

och vi vågar bara be
om att en vacker dag
få ta vind
växa segel och bäras iväg

och inte en tanke fel
när vi väl svävar mot öst, väst, norr, söder

inte en tanke hem
eller tillbaka