Årets julkalender skrivs i samarbete med nio skrivarvänner. Dagens gästpoet och fotograf är prima donna. Hennes dikt Vätten är markerad med kursivstil. Läs och kommentera: https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1914780 Sagan om Nissa - en julkalender: Lucka 18
Stugan var tom och mörk, såg Nissa genom fönstret. Javisst, Tessa var ju på tv-kväll hos Prisse 22. Nissa steg in i stugan, gjorde upp eld i spisen och värmde upp den sista slatten grönkålssoppa. Den var ju bara två Torsdagar gammal. Eftersom Torsdagar var de enda dagar som existerade i tomtevärlden just i år, och eftersom skafferiet var kallt, smakade soppan fortfarande utmärkt. Nu hade Nissa fått aptiten tillbaka. Hon letade fram boken hon lånat på verkstadsbiblioteket och började läsa.
Vätten Nu och Då Vättar är enligt folktron underjordiska väsen som gärna bosatte sig under människornas boningar. De var tjuvaktiga och ansågs kunna göra sig osynliga och förvända synen på folk. De föredrog att klä sig i grått. Den som hällde hett vatten på marken ovanför dem, bestraffade de med sjukdomar eller olyckor. Det hände även att man för att befrias från sådant otyg satte ut mat på s.k. vättehögar (se även vårdträd). Det förekommer dock även sägner om fredliga kontakter, exempelvis där en mänsklig kvinna får bistå vid en förlossning, och blir rikligt belönad.
Jaha, tänkte Nissa, vättar kunde tydligen vara både goda och onda, i varje fall mot människor. Det var ju av allt att döma en människa som hade skrivit boken. Men hur var vättarnas förhållande till tomtarna? Var de överhuvudtaget släkt, och hur fungerade i så fall släktgemenskapen? Vättekrig eller underjordiska kontakter?
Tomten har en del gemensamt med vättarna. Båda hör till oknyttens skara och sades exempelvis hålla till under vårdträdet, och gårdsvätten är ett annat namn på tomten. Ordet vätte kommer från ett fornnordiskt vættr, vilket kort och gott betyder övernaturligt väsen. Vättarna skiljer sig från trollen främst genom att de bor i anslutning till mänskliga bosättningar och att de beskrivs som mindre än människor.
Vättar är ju uppenbarligen inga jättar i alla fall, tänkte Nissa. Medan hon tvättade sig, bytte till nattsärk, kokade ingefärste och hällde i en skvätt glögg skrev hon en egen vättedikt i sitt huvud:
Vätten häller upp den sista skvätten känner sig stark nog att slåss mot jätten Suger musten ur det runda glaset slänger det över axeln, lyssnar till kraset Skuggboxas, steppar, trippar fram på styrketår Orkar minst en Vätterunda, så bra han mår! Jätten fnyser, krokbenar gammelvätteben Men i sin hand Vätten gömt en sten Slungar den i höga skyn Prickar Jättens öga som mister sin syn I landet bortom Nutid ställs nu alla klockor av Vätten styr riket där ingen är tidens slav
Den lilla kan nog klara sig mot den store, tänkte Nissa. Bara hon är listig, eller han, för den delen, går det nog att överlista makten och stanna tiden. Som Odysseus gjorde när han mötte den enögde cyklopen. Odysseus irrfärder var Nissa väl bekant med sedan förra årets beting Barrträdsmöbler och Bilderböcker, då hon slukat ett antal bilderböcker i pausen. Uppslagsverket om Vätten hade inga bilder, men Nissas fantasi var god. Hon kurade ihop sig i gungstolen vid brasan och läste fascinerad vidare i den tjocka gamla boken.
Prosa
av
Nanna X
Läst 663 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2015-12-18 08:47
|
Nästa text
Föregående Nanna X |