Vid en skogsglänta sjunger träden en saga.
En familj hade packat sin husbil för att campa.
En blå väska stod prydligt intill främre bildörren.
Några tegelstenar gjorde att den blev tung att bära.
Torgny Lindgren "Pölsan", Peter Weiss "Ästethik des
Widerstands", Staffan Bergsten "Klang och åter",
Lars Norén "Och ge oss skuggorna".
Mamman sa motsträvigt till dottern:
>>Ska du verkligen ta med dig allt det där>>.
Ingen diskussion. I hennes versfötter gör en gymnast
sina konster. Så hörs plötsligt ett obefintligt småljud
från skogens småfolk och ett tassande nerför en tallgren.
Det viskas från naturen:
>>Tiden varar precis på samma sätt som den
har gått, tänk på det, frun>>.
Om igelkotten Pilt skulle få resa till Paris
och se Eiffeltornet, vidga sina vyer, se terrorn,
våldsdåden, bli journalist, tänker Linn.
Världen är som den är.
Den kan man inte göra något åt annat än att hantera,
hur bra eller illa den än uppför sig eller för sig.
Hon bör skaffa sig ett liv, efter att ha blivit brutalt
påhoppad av en tanta utan ansikte, utan ögon, utan näsa,
utan öron, bara en infam mun, vari vokalerna bor i
hennes öde grotta---
Liv om hon bara skulle plocka bort ett ord, bör.
Bara skaffa sig ett liv på sin ö Ithaka.
Ideal, dem har hon.
Livets innersta är vildrosorna på öns marker,
de röda bladen lyser rött och färgar himlen med
gryning och skymning. Där hörs sångernas början
och slut i refränger, sångerna har en berättelse,
som kan berättas på flera sätt, i återklanger,
där vildrosens fallna blad reses på nytt.
Lyser lika starkt som vildrosens gröna.