kanske kan man vara så trött att man liksom inte orkar vara mänsklig. som att man är förbi och folk går förbi en utan att blinka. inte ens ett getöga kastas för ingen vill se att man är så trött att man mest ligger i sängen och stirrar på en fläck på tapeten som är som ett mönster ur en saga man läste som barn. om en flicka eller en pojke som hoppat och lekt kull, ramlat omkull och hela tiden hade kravet på sig om att vara duktig. den duktigheten kan ligga en i fatet när man blir vuxen och arbetet suger musten och lusten inuti drunknar i den brunn som man en dag hittar sig själv i, kravlande, famlande efter luft som finns ovanför huvudet. i taket svänger en ensam glödlampa sitt sken över en vrå i hjärnan som behöver ljus. och kanske är det ingen som förstår hur tröttande det är att vara trött dag efter annan och alla nätter är vakna och det viskar en röst från försäkringskassan i ens huvud om att man måste prestera. att man måste vara duktig och bli frisk utan att man vet hur det går till. det som svider mest är att ingen längre orkar med en. att människor inte vet vem man är längre och det skall gudarna veta att det vet man nog inte själv heller. bara så ni vet, om ni har intresse av detta.