De tre nornorna sitter vid en vävstol och väver.
Fram emot eftermiddagen bestämmer de sig för
en paus. Deras ögon blöder, liksom deras fingrar
är torra som fnöske av den ständiga konfrontationen
med fiber.

Norna 1 i blå skrud. Hon har vävt i 30 år.
Norna 2 i grön skrud. Hon har vävt i 20 år.
Norna 3 i terracotta-färgad skrud. Hon har vävt i 10 år.

Norna 1: Ett sådant slit börjar nu mer gå på rutin. Nästan
glädjelöst vävande, nästan att jag glömmer vad jag gör.

Norna 2: Jag har inte förlorat stinget än, men känner
mig lite som en slav under piskan, trots skyhög lön.
För mig är det bara en tidsfråga innan jag spyr på
långtråkiga rutiner. Samma mönster. Jag ska nog snart
göra något som motsvarar mina arvsanlag, min kompetens,
att forska och undervisa.

Norna 3: Tjäna pengar måste man ju. Det går inte
att leva i himmelen. Lite variation finns det på vår
mönsterbildning. Landskap. Sol och giraffer.
Några romber, kvadrater och lite linjer.

Norna 1: Lever i det blå gör jag jämnt. Av ren tristess.
Jag har ingenting annat att vänta mig än långa arbetsdagar,
och sedan komma hem och vara för trött för att ägna mig
åt mina intressen. Egentligen har jag alltid avskytt att väva.
Hade hellre skaffat mig egna barn, många barn, och
författat böcker.

Norna 3: Det är väl inte för sent än?

Norna 2: Så länge man lever är väl ingenting för sent.

Norna 1: Världen är som den är. Skatter är drivkraften
för att utveckla välfärden i rätt riktning i vårt land.
Man får inte sitta hemma och skriva för att utveckla
litteraturen. Inte för illitterata i alla fall.

Norna 2: Allt är inte pengar. Jag läser Hegel och
Heidegger på fritiden.

Norna 3: Människor mäts och värderas i pengar.
Inte i kunskap.

Norna 2: Vi humanister har väl en helt annan
uppfattning. Vi tre är humanister med olika inriktningar.
Vi har alltid velat forska och vi vet egentligen bättre
än att hålla på med hantverk för att andra vill det.

Norna 3: Vad fina dina röda romber blev.

Norna 1: Tack, ovanligt med beröm. Lilla Kvark
skulle ha glatt sig därhemma. Mitt lilla trollbarn.

Norna 3: Sista dagen för mig, jag har bestämt mig.
Jag har köpt mig en röd skrivmaskin. I affären
visste de inte hur man skulle låsa upp maskinen
för att kunna skriva på den. Nästan lite dumt.
Jag fick visa dem spaken, var den satt, och så
satte den fart.

Norna 1 och 2: Vi har väl inte tummen mitt i handen?!

Norna 1 och 2 i kör: Självfallet inte, vi lämnar struntet.
Även sista dagen för oss. (De reser sig upp, packar ihop
alla sina saker och lägger dem i kartonger, som de märker
med sina nornenamn).

På ett arbetsbord invid vävstolarna ligger ett meddelande:
Vi har fått nog av detta slaveri, tack för oss.
Vi kommer inte tillbaka hit. (Sedan går de med bastanta
steg ut genom dörren).

Norna 3: Bara vi inte får erinnyerna efter oss.

Norna 1: De har ställt till det förut.

Norna 2: Och de kommer ställa till det igen.

Norna 1, 2 och 3 i kör skriker högt. Vaktmästaren
utanför dörren blir skräckslagen. Man hör honom
mumla något otillbörligt om slarviga jäntor eller
ännu värre. Om de inte går ut och röker också.
Vad ska de leva av nu?

(Erinnyerna smider sina planer som förbrytare,
nästan som fångar på ett fängelse...).

Norna 1: (visar sin mjukisnalle, som hon fått en gång
som barn) nallen påminner om min barndom. Jag
har lätt för att leva mig in i det lilla barnet.

Norna 2: Hoppas du ger det lilla barnet en rättvis
bild.

Norna 3: För mig känns barndomen relativt avlägsen.
Men jag minns mig på barnsben och vill varken förlora
eller förvanska denna självbild med en gyllene tid.

Norna 2: Jag kan också mig som barn, men har annat
att tänka på.

Norna 1, 2 och 3 går iväg i armkrok, stöttar varandra
till fullo för att få leva som de själva vill och önskar.
Ägna sig åt sin utbildning som lärarinnor och få ihop
sitt eget liv till sitt eget bästa.

Norna 3: Min väv föreställer en historia om en
människa som gjorde fel mot mig, nog om det nu.
Jag är väl inte så nöjd. Ingenting jag går och tänker på,
men det väcker min skaparinstinkt till liv.

Norna 2: Man tror ibland att ens barndom inte är
så relevant längre, när man har fullt upp med annat
att tänka på.

Norna 1: På vinden fann jag ett arbete jag gjort en gång.
Med teckningar och textad text. Framsidan har ett stort
lingonben med halva kroppen avriven, annars är arbetet
intakt och välbevarat. Så fort någon gör mig illa, tänker
jag på det. Maskinskrivna troll. Trolska pastellträd.
Två barnporträtt. En igelkott som vill se Eiffeltornet.

Nornorna 1, 2 och 3: Vi har talang, vi kan mycket!

Norna 3: Vi håller oss för goda för att gapa.

Norna 2: Det gjorde vi nyss.

Norna 1: Att vi inte skäms.

Norna 1, 2 och 3: Sch...! Tyst!

Och så ilar de iväg som tre lyckliga möss.
På väg mot sina bokhyllor och sina barntroll.