Nissa 24 och Tessa 23 var lika gamla, på en människodag när. De skulle båda fylla 120 till jul och hade gått i samma klass i tomteskolan. I tomteverkstaden arbetade de i skilda lag, Nissa tillverkade för tillfället Fällknivar och Fiolfodral, medan Tessa administrerade Kalendrar och Kassaintäkter. Dock var de fortfarande de bästa vänner. De båda unga tomtorna hyrde tillsammans en liten stuga i utkanten av Tomteby, en halv fjärdingsväg från Tomteverkstaden, i moderna människomått en dryg kilometer.

Nu promenerade de den frostiga grusvägen fram och och diskuterade eftermiddagens poetframträdande. De var båda överens om att Stisse var en snygging, men att hans snobbiga tendenser växt i takt med skägget.

- Såg du hans häck Nissa, vadmalen satt som en smäck! Han måtte ha en privat skräddare?

- Jo du Tessa, det ingår säkert i löneavtalet för såna som han. Förresten tyckte jag dikten var lite småtrist. Beata, en gammal ragata, en ovanligt gnatig julklappskund... fast det var i alla fall fint det där om att hon ville älska och inte hata. Tja, en annan får sträva på i farsans gamla vadmalsrock. Jag har i alla fall broderat en ny ros på höger arm, har du sett?

Nissa sträckte fram sin högra ärm och Tessa beundrade moulinéstygnen.

- Plattsöm och stjälkstygn... du är en fena på broderier Nissa.

- Jajamen, så ägnade jag också en stor del av förra julen åt Dräll och Damast.

- Den där rosen är nästan som en, vad heter det... Tatuering tror jag människorna kallar det. Prisse 22 berättade om det, han organiserar Tatueringar och Thailandsresor, påstår att de är årets julklappar. Sticka sig med nålar, tänk att människor gör sånt frivilligt?

- Människor verkar så underliga. De tröstar sig med julklappar, men ibland verkar det som om de söker olyckan. Faktum är att jag drömde om en människa idag på grötrasten. Det var så märkligt Tessa, jag hörde liksom hennes röst inne i mitt huvud...

Och där stannade Nissa plötsligt, mitt på den kalla vägen. Tessa drog henne i armen, hon frös och längtade hem till brasan i stugan. Men Nissa stod som förstenad och glodde på en klumpig rödgrå fågel som satt där på en kal gren vid vägkanten och sjöng. Fågelns sång hade en ovanlig, vacker klang. Det lät som ett pinglande av silverklockor. Det allra märkligaste var att Nissa verkade förstå vad fågeln sjöng:

Duvorna är
vakna
varför?

ingen svarar
den tiden på dygnet
då sidensvansar
ligger som ett V-sträck
i luften

Landet är så
slutet

ingen svarar
så hur

älskling

lyckas du prata
med duvorna?

När jag lyssnade
på papegojorna