Grötklockan slog sju slag, och porten till Tomteverkstaden Nisse & Son slogs upp för årets sista arbetsdag. 

- Välkommen till betinget Islandströjor och Innovationer! hälsade bossen Bosse Nissa, som stod närmast ingången. Och ni, Prisse och Tessa, kommer idag att få det stora nöjet att administrera Matrecept och Marknadsutveckling... äsch skit samma, vi får hjälpas åt, det är ju Julmarknad snart. Härligt att ni är uppe i ottan, ungdomar, idag blir det hårt arbete!

Tessa och Prisse försvann in på kontoret hand i hand, följda av nyfikna blickar. Nissa hittade sina stickor och sitt benvita ullgarnsnystan, och satte strax igång att sticka i en rasande fart. Tomtar och tomtar strömmade in i verkstaden, tomtorna till stickorna och tomtarna till garnvindorna... med några undantag, det fanns faktiskt även tomtar som behärskade stickningens konst, och de välkomnades varmt av Bosse. Ju fler stickor i rörelse, desto mera Guld!

Efter några minuter fick Nissa syn på en blå luva vid en garnvinda i mitten av lokalen. Hjärtat liksom växte, slog fortare och varmare, och stickorna klingade i takt. 

Vid glöggpausen sökte hon upp honom, rörde vid hans arm.

- Hej Nisse, hur är läget?

- Hej Nissa! Jorå, hopp om livet och poesin. Och själv?

Nissa höll ett fast grepp om glöggmuggen och berättade, långsamt och sakligt, om nattens och morgonens upplevelser: vätteforskningen, andebesöket och kvinnan vid bankomaten. Det kändes inte konstigt alls, hon kände att han förstod. Att han inte trodde hon var alldeles galen.

- Nissa, du har gåvor. Du kan se sånt som inte alla kan. Det är inte så lätt, jag vet.

- Ser du också andar på natten och hör träden tala? Jag blev faktiskt orolig. 

- Det händer. Men oftast drömmer jag bara sånt som ska hända, och det stämmer nästan alltid. Som till exempel att jag skulle träffa dig, när jag flyttade hit.

Nissa blev alldeles varm. Åter hindrade hon en impuls att smeka hans mjuka skägg, men hon lade handen på hans arm. 

- Varför flyttade du hit, Nisse?

- Vättebygds Verkstad är en diktatur. Den har kuvat min far och mor, jag ville inte gå samma öde till mötes. Så jag rymde.

- Herre Du Alla Tomtars Skapare. Jag trodde ni var mer framsynta, Vättebygd är ju större än Tomteby?

- Större till ytan kanske, men mycket mindre i själen. Jag berättade väl att alla Nissar i Vättebygd har blå luvor?

- Jo.

- Vi är färgsorterade, och för evigt dömda till samma arbetsuppgifter. Blå, röda, svarta, gula och vita, forever.

- Det låter förfärligt!

- Du kan själv se på Julmarknaden. Det kommer en reklamparad från Vättebygd.

- Ok. Du lovade ju bjuda mig på glögg, så då kan du berätta... Nu måste jag börja sticka igen. Vi ses!

 Över stickorna såg Nissa Nisse Blå försvinna tillsammans med Bosse in på kontoret.  De log båda två. Nissa gissade att de var på väg att diskutera fortsatt anställning. Hon höll tummarna, knep ett omslagspapper och en blyerts, tog en paus i stickningen och diktade sin gula, glödande glädje:

gaphalsar och gummistövlar
poeter och sjökaptener
jazzen klapprar tänder mellan
gitarriff och cymbalklang

dagarna samlar sina snören
bokskåpet står öppet av glädje

och citronkaramellen smakar gott

på tungan

Nissa rullade ihop papperet med dikten, knöt sitt röda hårband omkring och gömde rullen i fickan.