Första gången vi träffades var du bara mystisk. Mystiska människor var för mig lika med platta personligheter, såvida jag inte ägnade mycket tid åt att tränga mig på. Vi skulle få den sortens tid tillsammans senare, men aldrig skulle jag förmå mig själv att förstå vem du egentligen var.
Du brukade klä dig i runda solglasögon, oavsett väder, och detta gjorde att du såg mig och vår stad i halvmörker hela tiden. Som om du gömde dig. När vi ibland stötte på varandra i skolans rökruta fokuserade vi mestadels på att andas så mycket nikotin på så kort tid som möjligt. De få pauser som vi hade i rökandet innehöll ofta prat om musik eller politik och jag minns att du talade som om du visste allting men inte ville avslöja något alls. Till skillnad från mig själv, som bar varje hemlighet och varje ord på utsidan av min kropp, hade du integritet och något hemligt över hela din person. Du var så privat att du nästan drev mig till vansinne ibland. Det gick inte att förstå dig i all sin enkelhet.

Det var egentligen inte förrän vi åkte på klassresa tillsammans till Berlin som någonting började röra sig emellan oss. På den långa bussresan ner satt du bakom mig och sparkade på mitt säte. När jag reagerade genom att vända mig om och titta irriterat på dig låtsades du som ingenting och fortsatte med att titta ut över böljande gula rapsfält. Jag återgick till att planera mina kommande äventyr.

Väl på färjan kommer du fram till mig med ett ärende i blicken. Du säger hej och räcker mig din ena hörlur. En mansröst sjunger:”I’m happy just because I found out i’m really no one”. Jag vet inte hur jag ska reagera och känner mig stel, jag känner att jag måste säga någonting coolt eller klyschigt. Bara någonting som vi kan bygga en konversation på.
- Usch, jag tycker inte om att åka båt. Mår illa.
Detta är vad jag minns att jag sa, sedan följde någon slags monolog fylld med ändlöst dravel om allt oviktigt.
Nadya avbryter mig och säger: - Kan vi inte låta tystnaden tala?
Tystnad. Jag minns att jag skämdes. Förbarmade mig själv över att jag alltid börjar svamla i stela situationer. Nadya tog två steg bort från mig, synade mig uppifrån och ned och frågade:
- Ska vi göra allt som vi inte får i Berlin?
Jag som aldrig hade inkluderat någon annan person i mina tonårsrevoltära planer om att åka till Görlitzer park, hade nu fått en partner in crime. Jag blev förvånad och lite glad.
- Självklart vill jag det. Gärna.
Hon nickade sådär avspänt och lämnade mig för tillfället ståendes ensam vid relingen. Jag kunde ana fastland i horisonten nu och innehållet i pringlesröret jag hade tryckt i mig under bussresan vändes två gånger i min mage. Först upp, sen ned igen. Men nu var det inte längre den ojämna takten under min kropp som gjorde utlopp för mitt illamående. Det var endast ren och skär nervositet.