Jag varnade för eldens svåra hetta;
Bedyrade att vatten släcker liv!
Bestämda var väl ändå dina kliv...
Du hade något "äkta" att berätta.

Jag visade hur livet kunde leka;
Bevisade att ljuset också fanns!
Du valde ändå mörkrets korta dans...
Och aldrig sågs du skratta eller tveka.

Men stunden uppå jorden är nått viktigt.
Den kanske aldrig räcker till på riktigt!
Jag sträcker gärna ut min hand igen....

Jag frågar dina vänner efter dig;
Ibland förtäljs nån dyster liten grej...
Då sörjer också jag, min kära vän!