En ros på väg mot vintern plågas av den knäande kölden,
rosen bojkottar därför allt som ler, det är inte tid för det nu,
bladen ser sammanbita ut, visar sin vintriga taggighet,
som nästan kräver en ursäkt.

Fågeln i tavlan skapas av två älskande,
ett huvud av jord, en kropp av hav, näbb av eld,
ben, fötter och vingar av lufter.

Skapelsen, nuförtiden också av teknisk natur.
Ett huvud som kvittrar, en kropp som föder liv dör död,
en näbb samtalar om hur naturliga alla arter är.

I en bädd ligger två älskande.
När du håller om mig går vintern ur kroppen.
Våren utsprungen ur rosens röda mun.
Du säger: Älsklingen min, trots vår naturlighet gillar
vi teknikens under...

Och fågeln ovanför bädden får sprätt och skvätter jord,
spiller på oss och vi gapar genast över att vår tavelfågel
går på batteri.

Skrattar, när den tittar på oss.
Och så struttar den iväg på sina långa svarta ben.
Näbben ja! sjunger
Bereden väg för Herran!
Bereden er för varandra.
Världens städer är oroliga,
bär hand från fiendeland.
Vänner och glupska munnar mättas inte av Fader vår
utan av att vi bereder oss för varandra, så bereden
att berg stiger och att Tilda vinner sin man med mat.
Lova lycka, strö lyckan över djupens ytor.
Låt linjerna glimma och svalla över stränder.
Bida kval, bädda vackert.
Se nu vad som händer, häng upp svärdet,
en ängel, vid dörren, ler.
Natt, en synd är sällan lust till kärlek.
Givakt om morgonen.
Tron på människan är vägen.
Bereden er ---
(vilken fin sång)