Älskade du
mitt öde
min tid
mina dagar
och mitt hem.
Du som lämnar
allt bakom,
överger,
viker av runt ett krön.
Jag,
blott ett liv
en stund
här i universum
att leva
åldras
och att dö i.
Vattnet
vänder åter
går tillbaka
och sedan ut igen
i blåst och karg.
kanske viker
av vid en vik
i stillhet
och låter sej
blänka
under miljarder
stjärnors natt.
Husen reser sej
högt ovan marken,
en luftballong
passerar
obemärkt
omkring molnen.
De står tätt
på en rad
stadigt
och vill bli
fotograferade
och satta
på ett vykort
och skickade
som ballonger
ovan moln
Jag tar en bild
och framkallar det
i mörkrummet.
Låter det torka
upphängd
med klädnypa
på ett klädstreck.
Konturerna
uppenbarar sej
i fixet
och jag ser plötsligt
ditt ansikte
i ett av fönstren
på bilden.
Nästa dag
lägger jag det
i ett kuvert
ned i en flaska
och låter det
flyta ut
i vattnet
som vänder åter
går tillbaka
och sedan ut igen,
i blåst och i karg,
kanske viker av
vid en vik
i stillhet
och låter sej blänka
under miljarders
stjärnors natt