Sedan jag lärde mig skriva har jag alltid skrivit. Varenda dag i nu snart 45 år. Ändå har jag inte haft något att säga som bara jag skulle kunna ha berättat. Det har bara varit för nöjes skull, lite noveller, lite dikter, lite aforismer. I alla anspråkslöshet

När jag var tio och hade läst Narnia-böckerna och Mio min Mio ville jag skriva som Lewis och Lindgren. Fantasy. I tonåren kom jag i kontakt med amerikansk SF, klassikerna som Bradbury, Asimov, Simak, Heinlein, ja, ni fattar. I Sverige fanns Lindbohm och Lundwall. Framtid och rymdresor i analog form. När datorerna tagit över världen dog SF som litteratur men återuppstod som film. SF ville jag skriva från tonåren fram tills genren alltså dog i verbal form.

Men så kom jag på senare år i kontakt med Ajvide Lindqvists romaner. Såg filmatiseringen av en av dem. Fascinerades. Detta skulle bli min litterära melodi, tänkte jag, med en metafor från förra årtusendet.

Spöken eller snarare det ockulta hade jag viss personlig erfarenhet av. Där liknade jag min synska mormor. Hon såg och hörde. Jag skådade eller anade, förnam, insåg. Där hon såg de vita frun och vita hundar, förnam jag ljusvibrationer och blå elektriska, sfäriska fält. Båda varianterna var lika i bokstavlig mening hårresande.

Men jag behövde en trigger, en tändande gnista för att komma igång. Jag hade en lista på ett antal platser och då menar jag Platser med Särskilda Vibrationer, som jag kunde använda för inspirerande möten. Det fanns en kinaträdgård i ett gammalt stenbrott vid Vätterns strand söder om Askersund, ett övergivet klubbhus invid en cykelväg i Lund, en förfallen gård i Starrarp på skånska landsbygden. Där hade jag mött Dem. Jag hade till och med oförhappandes blivit omkörd av ett blått klot när jag cyklade till jobbet en dag i april för sex år sedan. Egentligen ville jag inte möta Dem igen för det sög kraften ur mig.

Jag behövde en annan, en ny trigger, en ny tändande gnista, en inspirerande knuff. Inte ett nytt tärande möte. Jag hade varit borta från jobbet ett år, gått i väggen och var tillbaka på halvtid. Jag kunde inte utsätta min kropp och själ för detta. Inte min ekonomi heller om jag skulle bryta ihop på nytt.

Sedan några månader prenumererade jag på Skribenten – tidskriften för skribenter. Där fanns gott om råd och dåd och jag brukade skicka in tävlingsbidrag till den. Utan att vinna dock. Jag hade sett på reklamen på gmail att nästa nummer skulle ha temat Att skriva skräck. Ajvide Lindqvist skulle intervjuas.

Så jag gick där några veckor otåligt och väntade på att det nya numret skulle dimpa ner i postlådan, för jag kom ingen vart. Mina ockulta upplevelser hade bleknat. Det fanns inte mycket att gå efter. Jag behövde verkligen den där tidningen!

Jag hade nästan glömt mitt projekt när jag tömde lådan sedan jag kommit hem från jobbet en helt vanlig dag. Räkningar, räkningar och min livskamrats biltidning. Jaja. Men där nederst, inplastad låg Skribenten. Upphetsat rev jag av skyddsplasten och bläddrade fram till tävlingssidan. Nej, jag hade inte vunnit denna gång heller. Men nästa tema för tävlingen var Det ockulta. Yes, där fanns min trigger. Nu skulle jag bara läsa intervjun med Ajvide Lindqvist så skulle det bara vara att tuta och köra.

Det är som om tiden står stilla. Jag bläddrar fram artikeln i slow motion. Börjar storögt läsa och tänker: ”Yes, så ska jag göra, fan vad läckert!!!” medan papperet bleknar, vitnar och börjar gå i ljusvågor - eller om jag fått fel på ögonen... Så drar sig vågorna ihop till en spiral som efterhand går över i blått med ett knastrande ljud och det luktar bränd hud. Min hud.