Beskedet att klimatförhandlingarna i Paris är i hamn togs emot med glädje och lättnad. Klimatmötet COP21 blev en stor framgång; 195 länder har undertecknat avtalet och därmed förpliktat sig att leva upp till dess åtaganden. Stundens allvar har också utkristalliserat något av ett mantra: att detta kan vara vår sista chans att rädda planeten. Många menar dock att det inte är planeten som behöver räddas utan vi själva. Jorden klarar sig alltid genom omvandling, förvandling och ständigt nya skepnader och betingelser för liv.

Också vi människor har under årmiljonerna visat en imponerande förmåga till adaption och förnyelse. Vid ett flertal tillfällen under vår historia har vi varit nere för räkning, men vår fysiska och kognitiva konstitution har i ett intrikat samspel med den omgivande miljön turnerat fallet, omvandlat den till en vacker saltomotal, och än en gång har vi landat på fötterna.

Vad som är att beteckna som framgång ur ett evolutionärt perspekitiv har dock visat sig alltmer komplext och månfasetterat. Att vår art uppnått en unik position och förmåga att påverka livsbetingelserna, inte bara för oss själva, utan för allt liv på jorden torde i dag vara ovedersägligt; men som IPCC och många andra forskare världen över visat: det är ett försök att hålla många bollar i luften samtidigt och kanske förlorar vi för tillfället kontrollen över fler än vi förmår att sätta i rörelse? Den största, den vi kanske helst av allt vill få till att dansa på våra fingertoppar, noterar våra krumbukter och piruetter, charmas och förskräcks om vartannat, men bryr sig egentligen inte; den går sin egen väg.

Nej, vill vi överleva som art får vi, helt enkelt, rädda oss själva. Det gör vi enklast om vi räddar det habitat som är vårt, det vill säga den tunna biosfär som inkluderar allt levande och som utgör den navelsträng som håller oss vid liv; för ett liv utanför vår livmoder finns inte. Var vi än kan tänkas färdas och bosätta oss, vad vi än kan tänkas upptäcka, så är vi kvar i, bundna till någon form av biosfär, och den utgör alltid vårt hem.

Jag är en mycket stor optimist vad gäller vår framtid. Vi människor har en förunderlig förmåga att skärpa till oss när det verkligen gäller. Den accelererande vetenskapliga och tekniska utvecklingen, tillkomsten av nya miljövänliga lösningar och tekniker, samt demokratiskt fattade beslut och åtaganden visar vägen: jord och himmel och allt däri mellan, nyckel och lås, om vart annat, allt i ett.