det börjar med
att du blir en av hans lärjungar
ja, det är så det börjar -
du kan inte minnas ett liv
innan det, kanske
hade du inte ens ett



-



du är
Judas Iscariot
förkroppsligandet av förräderi, kanske den
som lidit mest för mänskligheten
någonsin



-



och han är en man -
en man som vilken som helst egentligen med
mörka ögon, hår som faller i mjuka lockar
över hans axlar
han har ett sätt att tala
som får någonting att brista i ditt bröst

och du vet inte varför, du
kan inte minnas
trots att det känns viktigt



-



(det hade inte behövt bli så här
men det var så det blev
du är en del av
någonting mycket större, någonting du
inte kan förstå
det är både en tröst och
en källa till förtvivlan)



-



det händer att du tänker:
älskar han dig?
som du älskar honom, skälver hans
hjärta när han hör ditt namn?

(han skrämmer dig så)

för ibland är det som att han ser
rakt igenom dig, som om han blottlägger
ditt väsen, lägger dig bar, tränger
in i dig i ditt kött i din själ och
ibland kräver du denna allseende blick ibland
önskar du att han inte hade ögon



-



(i konsten avbildas du ofta i gult, det ska vara
förräderiets färg; en färg som symboliserar feghet
men vad vet de om dig, vad vet de
om mod)



-



när du inser att
du har trettio silvermynt i dina händer
minns du plötsligt -
och en man med en hungrig glimt
i sina ögon föser dig framåt
du vet vad du måste göra, om det inte är du så
kommer det vara någon annan



-



så du kysser honom i en trädgård
det är solnedgång, eller
är det kanske soluppgång? du vet inte men
han är så vacker i motljuset, mjuka solstrålar som
en gloria runt hans lockiga huvud
och först förstår han inte, han
stelnar till, fryser mitt i en
rörelse innan han drar dig närmare intill, smeker
ditt ansikte med varma händer -
en skarp snyftning klättrar ur din strupe, du kan inte
hålla tårarna tillbaka och
då är det som att han
äntligen förstår, han kommer ihåg
vilka ni är

nästa scen har ni förberett, men
han stakar sig lite i alla fall när han
läser sin replik, har kanske rampfeber, det
får man ändå förstå:



AKT II SCEN 5:

(Jesus och Judas i varandras i armar)

JESUS: (med liten röst och mörka mörka ögon)
Judas, förråder du mig med en kyss?

JUDAS: (viker undan med blicken och är tyst tyst tyst av sorg av skam av självförakt)

(Enter arg mobb av romerska soldater och poliser med facklor och lyktor och vapen, i deras ögon kan man se att: nu är slutet nära, nu är det alldeles nära)

SLUT PÅ SCEN.



och sedan slits hans kropp
från din kropp
du kastar mynten åt sidan, sjunker
ner på knä och vänder ansiktet mot
den stjärnlösa svarta himlen,
fulgråter.
du vet att snart kommer ni
vara döda, båda två
för det måste bli så



-



du tar livet av dig samma natt
lite för att få det överstökat men
mest för att du inte orkar leva i detta köttskal
längre; Judas Iscariot, i denna kropp
har du utfört ditt uppdrag


-



(när man talar om dig i efterhand
ska man säga att djävulen tog din
kropp i besittning
du tror inte att det var så, ondska
och godhet finns i alla och
förresten var det någonting bortom
den mänskliga dikotoma konstruktionen av
godhet och ondska som en
antagonistisk dualitet
det var:
en ondska som föranledde
godhet;
det var egentligen
inte ondska alls)



-



du ser dig själv utifrån
lätt svajande i vinden i skuggan av
cypressens grenar med ett
halsband av repbränna runt din nacke och
blicken vänd mot himlen, alltid
vänd mot himlen, den onåbara
och du undrar vad han tänker, om livet
runnit ur honom än


(du kan svära på att du ser
för din inre blick hans såriga kropp
på korset, de mörka lockarna
toviga och fuktiga av svett
hans ansikte vått av
tårar och blod, från hans ögon där
törnkronans taggar trängt in
och du kan nästan känna lukten av
död och undfallande kött, det är
inte det minsta värdigt, inte alls passande
en gud)




-



det är
så
mörkt
där du är nu och
du vet att du för evigt kommer vara i detta mörker
avskuren från guds värld, från
Jesus ord

du är den enda han aldrig
kan förlåta
och du förlåter honom
det



-



(och du älskar honom
ändå
det är det enda ljus du har kvar -
en förnimmelse av hans mun när
den var öppen och varm
för dig;
en ömhet i hans mörka
ögon som såg dig, hela dig)



-



det händer att du tänker:
älskar han dig?
som du älskar honom, du
lider för mänskligheten mer
än vad han någonsin gjorde och
du hatar fan mänskligheten, egentligen
alla anonyma synder som du
måste lida för



-





du måste intala dig
att det finns ett egenvärde i
lidandet att
du lider
för honom