Som en vacker vårblommas vilja;
med energi som en slocknad brand...
Ja, drömmarna växer och lockar
men fegheten håller min hand.

Som en tröstrik psalm i sorgen;
när tårarna läcker ut...
Så ljuder min framtidssaga
som repriser av allt - förut.

På himmelen lyser det stjärnor
men marken är täckt utav hål;
Legenderna fulla av mening;
Min kraftlöshet tung som stål!

Kaptenerna seglade stolta
över havens förfärliga bredd.
Min vilja kapsejsar i skuggan
- så ensam och vilsen och rädd.

Rösten förmanar i fjärran;
Berättar om mening och tilltro.
Förnuftet vill följa efter
- men allting ska ändå bero.

Som en nyckfull vårdikts mening
- där frågan aldrig kom fram
och kärleken lämnats i glömska;
Utan mål - men uppfylld av skam!

Ja, rösten förmanar i fjärran
men tårarna släcker min brand.
Och marken är täckt utav gropar
när fegheten håller min hand!

Av rädsla för drömmens kostnad;
I skuggan av modets bragd;
Förnuftet försvann med min styrka...
och drömmen förlagd, förlagd!

I vårblommans längtan och vilja
och dikternas mening och lust...
Där söker jag ännu min drivkraft
- så orädd för död och förlust!