det är ju alltid något
det enda jag ser när jag tittar ut är
suddiga vemodsskuggor
som sjunger sireners sång fast i en
mycket lägre tonart
dom saknar ansiktsdrag
det har dom alltid gjort och
jag är så less på dom men
just nu är dom
allt jag har
och jag
tänker att det är
motsägelsefullt
men det finns en värmande tröst
i det invanda
fast det är så
fruktansvärt kallt
och jag tänker på hans
ögon
inatt igen
jag försöker tänka längre men
tankarna kommer aldrig
dit
kanske lite längre än
fönstret mittemot
där det alltid lyser
och dom röker på balkongen men
det är ungefär
dit
så
allt jag kan göra är att
se tillbaka
möta ängarna
skaren
stora flingor
cigarettglöden
smutsen
tomhetsandetagen
krossat glas och möglande gardiner
och en tv som man vrider på en spak för att starta
och alltså
jag vet
att egentligen är det onödigt att dra upp det igen
för det gör faktiskt inte så ont längre
och visst
ärren är fortfarande blåröda men
jag ligger inte längre
blodig på golvet
skrikgråtandes
och lakanen är inte blöta av ångestsvett
varje natt
och det är ju alltid något