kära t.

det är december och vintern, den andra vintern utan dig går till ända. det är snart ett år sedan jag skrev till dig nu. nästan ett år sedan jag skrev för att berätta att jag inte längre var arg. du tvekade som vanligt. länge tvekade du innan du svarade med lättnad och välvilja. och jag höll mig där. bet mig länge i läppen som jag gör när minnet av dig bränner mina artärer och vener. jag ville dig något. jag vet inte vad. jag ville dig inget nytt. inget annat än det jag alltid velat. jag har alltid velat ha dig. ha rätten att sluka dig hel och stolt bära resterna av dig till min trappuppgång. slicka rent ditt kranium och slumra mot svalt stengolv.
jag blev lejoninna med dig. av dig. för dig.
jag blev lejoninna med mjukt kol i tassarna. inget jag rörde vid förblev. för regnet kom med september och märkena jag ristat i träd, bänkar och stadens trösklar försvann. höstens längsta natt föll över mig och jag slet min päls av förtvivlan. jag skrev att jag inte längre var arg. jag skrev aldrig att jag slutat älska dig. jag skrev för att jag i decemberstjärnors sken kände mig mjuk och hoppfull. en katt på ett armstöd och för att hatet tyngde mina axlar. och jag skrev till dig för att hundra dagar kändes mycket. hundra nätter långa.

jag skrev att jag inte var arg. men jag har hatat dig varje dag sen dess. inte arg. förundrad. inte arg. sten.

och dom löser av varann förstår du. unga män och pojkar. i en noga uttänkt ordning. i mönster av koppartrådar, frostbitna tungor och djupa diken
i överbefolkad bar med spruckna högtalare har jag fingrar runt min midja
läppar mot örat. mjuka kinder att rista i med blicken
och jag sprayar håret stort och sitter fast mellan manslår. med händer och skäggstubb i virrvarr. basröster och rundgång och glas och allt annat som skall till för att jag ska glömma dig.
en är kort och andas snabbt i flicksäng över mig.
en kväver natt ur mig och lämnar mig tillfredställd med blåmärken. en annan håller andan tills jag kommer.

och jag minns dig flyktigt under nätter mellan nya lakan. brösthår och ryggtavlor i skymning. väsande stoppar dom mig när jag ska gå hem, en blick och tillbaka till sängen. och jag gör som dom säger en stund. men egentligen är det dom. lydandes min minsta vink. för jag är lejoninna utan dig. jag biter huvudet av dom efteråt. lämnar dom att dö i ungkarlslyor över hela stan.

och jag lämnar dig en lapp i kanalen vid bron. undan spårvagnsskrik och gatljus. för jag minns varje ord av dig. jag kan känna din doft över heden. din ambivalens i luften. din ovilja och brinnande lust. och jag är inte arg längre. ett december senare. jag förnimmer dig i staden som var vår. kastar ett löfte i snön. en önskan. att finna. och förgöra dig.