Det regnar, snöar och glittrar. Immar, fryser och andas. människor flockas under värmefläktarna, de springer nerför rulltrapporna. Hissarna är överfulla och varuhusen blomstrar som mest under året. Flickan bara går tyst, hon går ner mot vattnet, känner på den tunna hinnan av is, det droppar från håret, hon vill så gärna se månen ikväll men de tunga molnen täcker för den men hon känner ändå den där uppe och hör att den vet att hon finns. Bakom dundrar trafiken. I väskan har hon en violin som hon plockar fram. Hon går längs med vägen och spelar, vinden sjunger och snöflingor dansar mellan strålkastarnas sken, går mot kväll upp mot husen där hon bor, Den är som en öde ö utan hav omkring sej. Hon ror ändå genom tunnlarna, låter årorna smeka den mörka vattenytan. Den är tiden med henne. Ständigt på väg någonstans, som om morronen lockar fram någonting där framme. Ändå går gatan bara ner till tunneln som ekar hennes namn när hon kommer, Nu står hon vaken i sitt fönster sent i kväll och väntar, väntar på att månen ska titta fram, Det är någonting ljuvt med den, det där som döljer någonting bakom den, Kanske en båthamn med segelbåtar. Hon hör röster svagt ifrån hallen, dom pratar långsamt och tyst till varandra som för att inte väcka henne, hon ser hur ljuset ifrån springan i dörren släcks. någon knackar och kikar in, känner hur en hand stryker om hennes hår. som torkat från regn. Snart sover alla i huset. violinen ligger fint i sin väska.